Att oral mukosit är en av de mest smärtsamma biverkningarna vid cancerbehandling är väl dokumenterat, men tillståndet hamnar ofta i skuggan av den övriga onkologivården. I vetenskaplig litteratur beskrivs problematiken som underrapporterad, cancervårdens dolda baksida eller rentav den mest negligerade sidan av cancer.
Oral mukosit är dock långt ifrån en marginell biverkan. Vid strålbehandling mot huvud- och halsregionen – den patientgrupp OncoZenge riktar in sig på – drabbas i princip alla patienter, och upp till 56 procent utvecklar svår mukosit av grad 3–4. Ges samtidig cellgiftsbehandling med cisplatin stiger andelen med svår mukosit till omkring 65–70 procent.
Svårighetsgraden mäts med WHO:s skala från 0 till 4, där grad 3 betyder att patienten bara klarar flytande föda och grad 4 att det inte går att äta alls. Att tillståndet väger tungt syns inte minst i hur patienterna själva ser på det: de som genomgått stamcellstransplantation har i studier rankat oral mukosit som den mest påfrestande biverkningen av hela cancerbehandlingen.
Mer än ömma munsår
Även om smärtan står i centrum får följderna allvarligare konsekvenser. Såren gör det svårt att äta, dricka, svälja och tala. När födointaget minskar följer viktnedgång och undernäring, ofta hos patienter vars immunförsvar redan är försvagat. I svårare fall krävs sondmatning eller näring direkt i blodet, och den brutna slemhinnan blir en inkörsport för infektioner. Patienterna löper omkring dubbelt så hög risk att få infektioner, och uppemot fyra gånger högre risk att avlida under behandlingen, jämfört med dem som inte utvecklar tillståndet.
Konsekvenserna blir också medicinska i en djupare mening. När smärtan blir för svår tvingas vården ibland sänka stråldosen eller pausa behandlingen, vilket kan försämra chansen att faktiskt besegra cancern. Svår mukosit förlänger dessutom vårdtiderna och driver upp kostnaderna betydligt.
Dagens behandling räcker inte hela vägen
Trots att problemet varit känt i decennier saknas en riktigt effektiv lösning. De internationella behandlingsriktlinjerna från MASCC/ISOO, senast uppdaterade 2020, bygger på en genomgång av 1197 vetenskapliga publikationer men kunde ändå bara ge ett begränsat antal tydliga rekommendationer – ett tecken på hur svårt tillståndet är att förebygga och lindra. I praktiken vilar vården på god munhygien, kylbehandling, sköljningar och i vissa fall laser.
Själva smärtan hanteras i huvudsak på två sätt, och båda har sina tydliga begränsningar. Lokalbedövande sköljningar med lidokain ger lindring, men effekten är kortvarig och måste upprepas ofta. Opioider dämpar smärtan men för med sig dåsighet, förstoppning, illamående och risk för tolerans och beroende. I Europa finns i dag inget läkemedel godkänt specifikt för smärtan vid oral mukosit: ett tomrum mitt i en av vårdens vanligaste komplikationer.
Patienternas egen röst
Hur tungt tillståndet väger framgår tydligast av patienterna själva. I en studie som OncoZenge genomförde tillsammans med UCLA Health och presenterade i början av 2026, fick drygt 40 patienter som strålbehandlats för huvud- och halscancer beskriva sin smärta och sina behandlingar. Resultatet var nedslående: trots att nio av tio använde en kombination av lidokain, opioider och morfin uppgav 40 procent en smärta på 9–10 på en tiogradig skala, och nära tre fjärdedelar hade som värst en smärta på minst 7.
En vardagsscen bakom siffrorna fastnar tydligare än andra: En deltagare berättade hur hon kunde sitta och betrakta en proteindryck i en timme innan hon ens försökte få i sig den. En annan tog tid på pauserna mellan klunkarna – först tog det 20–25 minuter innan smärtan lade sig efter varje sväljning, sedan gradvis kortare. Maten kunde smaka jord eller aska, smärtan stråla upp mot öronen, och flera tog morfin i veckor trots uttalad rädsla för beroende. De vanligaste bekymren var smärta vid ätande (84 procent), vid drickande (72 procent), viktnedgång (40 procent), konstant smärta (37 procent) och sömnsvårigheter (30 procent).
Det patienterna efterlyste var något dagens vård inte erbjuder: en snabbverkande, mer långvarig och opioidfri lindring som dämpar sväljsmärtan och gör det möjligt att äta och sova.
Vägen framåt: klartecken, kapital och en kandidat
Det är i det här tomrummet OncoZenge vill positionera BupiZenge, en sugtablett som innehåller bupivakain, ett lokalbedövande medel med decenniers klinisk användning bakom sig, men hittills inte i en form avsedd för munnen. Behandlingen ska ge lokal smärtlindring under flera timmar, utan opioidernas systemiska risker. I tidigare fas II-studier gav tabletten statistiskt signifikant smärtlindring jämfört med standardbehandling, omkring 31 procent lägre smärta i munhåla och svalg och 50 procent lägre i enbart munhålan, utan allvarliga biverkningar.
Insikterna från UCLA-studien har byggts in i den europeiska fas III-studien BEAM-Pain. Bland annat har antalet studiebesök minskats och rapporteringen förenklats för att lätta bördan för patienter som redan är hårt prövade, och utvalda patienter fick läsa och kommentera utkastet till protokoll. I maj 2026 kom så det europeiska klartecknet att inleda studien, där omkring 150 patienter ska rekryteras vid upp till 12 siter i Sverige, Norge, Danmark och Tyskland och BupiZenge jämförs mot lidokain.
Förra veckan beslutade bolaget om den sista av fyra investeringstrancher till den strategiska investeraren Sichuan Yangtian Pharma, där den sista delen om 15,1 miljoner utlöstes just av godkännandet. Den första patienten väntas inom kort.
Faller studien väl ut kan resultatet bli ett efterlängtat alternativ för en patientgrupp som länge fått nöja sig med otillräckliga verktyg. För den som genomgår cancerbehandling skulle skillnaden kunna mätas i något så grundläggande som att åter kunna äta, dricka och sova.
Innehållet i BioStocks nyheter och analyser är oberoende men BioStocks verksamhet är i viss mån finansierad av bolag i branschen. Detta inlägg avser ett bolag som BioStock erhållit finansiering från.
