Andelen kvinnor i forskningen har vuxit påtagligt. Globalt utgjorde kvinnor 41 procent av alla aktiva forskare 2022, en uppgång från 28 procent 2001, och de stod för 44 procent av de nya amerikanska doktorsexamina inom naturvetenskap och teknik 2023. Men en helt färsk analys av författarpositioner i de tidskrifter som följs av Nature Index visar att denna växande närvaro inte har följts av motsvarande erkännande i toppskiktet av den akademiska publiceringen.
I de naturvetenskapliga tidskrifter som indexet följer innehade kvinnor 29 procent av förstaförfattarpositionerna och 17 procent av sistaförfattarpositionerna under 2025. Det är en marginell förbättring jämfört med 2015, då motsvarande siffror var 28 respektive 15 procent – och långt ifrån en jämn könsfördelning, vilket brukar definieras som att kvinnor utgör 40–60 procent.
Varför första och sista plats väger tyngst
Förstaförfattarskapet tilldelas i regel den forskare som har utfört det mesta av arbetet, medan sistaförfattarpositionen brukar gå till den ansvariga forskningsledaren. För både juniora och seniora forskare är dessa positioner ”the coin of the realm in science” enligt Cassidy Sugimoto, informationsvetare vid Georgia Institute of Technology. De kan innebära karriärmöjligheter, anslag och andra former av erkännande på den akademiska marknaden.
Att kvinnor utgör mindre än en tredjedel av förstaförfattarna och mindre än en femtedel av sistaförfattarna i datamaterialet är därför oroande, menar Sugimoto, just på grund av den status som ligger i själva positionerna.
Life science: stark närvaro tidigt men inte i toppen
För life science-fältet är mönstret särskilt tydligt. Inom medicin och klinisk forskning stod kvinnor för 41 procent av samtliga författarskap 2025 och för hela 44 procent av förstaförfattarna, men endast 31 procent av sistaförfattarna.
Samma bild återkommer i de biologiska vetenskaperna. Där utgjorde kvinnor 39 procent av författarskapen totalt under 2025, 42 procent av förstaförfattarna och 24 procent av sistaförfattarna. Jämfört med 2015, då andelarna var 39 procent av första- och 21 procent av sistaförfattarskapen, är det bara en blygsam förändring.
De största könsgapen återfinns paradoxalt nog i fält med hög total kvinnlig närvaro. Inom pediatrisk forskning var 62 procent av förstaförfattarna kvinnor 2025, men endast 45 procent av sistaförfattarna. Inom de kliniska vetenskaperna innehade kvinnor 44 procent av första- och 27 procent av sistaförfattarskapen. Mönstret speglar en stark kvinnlig representation i tidiga karriärskeden som inte återfinns i de seniora rollerna.
I mansdominerade fält är gapen mindre, främst för att den kvinnliga representationen är låg genom hela karriärstegen. Inom kvantfysik var exempelvis 15 procent av första- och 9 procent av sistaförfattarna kvinnor 2025. Inom de fysikaliska vetenskaperna som helhet stod kvinnor för 20 procent av första- och 13 procent av sistaförfattarna, och inom kemin för 28 respektive 14 procent.
Längre tid för granskning
Det är inte enbart vid själva författarordningen som det finns mätbara skillnader. En artikel publicerad i januari uppskattade att artiklar inom biomedicin och life science med en kvinna som första- eller korresponderande författare granskas 7–15 procent längre tid än motsvarande artiklar författade av män.
Fynden ligger i linje med tidigare forskning, som under flera år har visat att kvinnor oftare än män hamnar i mellanpositioner i författarlistan. En studie i eLife granskade knappt 2 900 artiklar med delat förstaförfattarskap mellan 1995 och 2017 och fann att män oftare placerades först när två forskare bidragit lika mycket – en snedfördelning som varken slumpen eller alfabetisk ordning kan förklara, även om den minskade över tid.
Samma mönster utanför tidskrifterna
Snedfördelningen förekommer inte enbart i författarlistorna – samma fenomen återkommer när blicken lyfts från tidskrifterna till den nordiska life science-sektorn i stort. I rapporten From Talent to Power, som Women in Life Science (WiLD/VILDA) sammanställde i våras utifrån svar från 212 seniora yrkesverksamma, är slutsatsen att branschen inte har något talangproblem utan ett konverteringsproblem: kompetensen växlas inte in i formell makt. Tre av fyra kvinnliga ledare hade mött hinder, tydligast i mellankarriären – samma skede där Nature Index-datan visar att kvinnor tappas på vägen mot sistaförfattarskapet.
Den svenska statistiken pekar åt samma håll. Enligt Vinnova steg andelen kvinnor på seniora positioner i svensk life science från 38,7 procent 2015 till 46,3 procent 2023, klart över snittet för svenska bolag. Men vid de tyngsta posterna tätnar hindren: bara 31 procent av vd:arna och 18 procent av styrelseordförandena är kvinnor. Precis som i tidskrifterna är kvinnor väl representerade strax under toppen, men inte i den.
Detta mönster letar sig även in i kapitalrundorna. EIF:s och Invest Europes VC Factor visar att kvinnoledda biotechteam i snitt är högre utbildade och kommer från mer prestigefyllda universitet än männen men får likväl 700 000 euro mindre per investering. Problemet enligt dem är sällan en brist på kvalificerade kvinnor, utan vad som händer när kompetens ska omsättas till inflytande.
