Den amerikanska pressen biter. Storbritannien har redan gjort upp med USA – landet betalar mer för läkemedelsinnovation i utbyte mot skydd mot Trumps läkemedelstullar. Även Sverige utreder frågan. Regeringen har gett TLV i uppdrag att analysera hur Sveriges betalningsvilja för läkemedel påverkar patienters tillgång till nya behandlingar, ett beslut som branschorganisationen Lif välkomnar som ”en stark signal”.
Det finns en rimlig kärna i resonemanget. Innovation måste betalas och om alla rika länder pressar priserna finns till slut inga pengar kvar till att utveckla nästa generations läkemedel. Den svenska prisnivån för nya läkemedel ligger 18 procent under det europeiska snittet, och allt färre nya läkemedel når därför de svenska patienterna. Att Sverige ser över sin betalningsvilja är inte fel i sig.
Men.
Siffrorna går inte ihop
Innan USA kräver att resten av världen ska öppna plånboken borde de ta tag i sitt eget sjukvårdssystem och skenande sjukvårdskostnader. Siffrorna är närmast absurda. Enligt The Peterson-KFF Health System Tracker spenderade USA 14 775 dollar per person på sjukvård 2024 – nästan 5 000 dollar mer än det näst dyraste landet, Schweiz. Genomsnittet för jämförbara höginkomstländer ligger på 7 860 dollar per person, ungefär hälften av vad USA lägger ut.
Det är inte läkemedelspriserna som driver det amerikanska kostnadsberget. Nästan 80 procent av skillnaden i sjukvårdsutgifter mellan USA och jämförbara länder kommer från kostnader för sluten- och öppenvård. Om de amerikanska läkemedelspriserna sänktes till samma nivå som i jämförbara länder skulle det bara ge marginell effekt på den totala skillnaden.
Tittar vi närmre även på läkemedelspriserna så är de nästa tre gånger så dyra i USA som i andra länder, enligt en rapport från RAND Corporation. Men förklaringen ligger i första hand inte i en girig läkemedelsindustri, utan i det amerikanska systemets konstruktion.
För många mellanhänder
I Europa förhandlar staten direkt med läkemedelsbolagen och sätter ett tak för vad de offentligt finansierade sjukvårdssystemen betalar. I USA finns ingen sådan central prisförhandling. Priserna sätts av läkemedelsbolagen och förhandlas av privata försäkringsbolag, som i sin tur förlitar sig på mellanhänder kallade pharmacy benefit managers, PBM:er.
Det är här det blir snårigt. PBM:erna förhandlar ofta med begränsad insyn och kan ha incitament kopplade till just dyrare läkemedel. Systemet uppmuntrar tillverkarna att artificiellt höja listpriserna för att kunna erbjuda större rabatter när de förhandlar med PBM:erna om gynnsam placering på preferenslistorna. En del av den rabatten når aldrig patienten – den fastnar hos mellanhanden. De tre största PBM:erna hanterar idag nästan 80 procent av alla recept som expedieras i USA.
En betydande del av det amerikanska prisproblemet handlar alltså inte om forskningskostnader, utan ett ogenomträngligt system av mellanhänder som tjänar pengar på att priserna hålls höga. Det är ett hemmabyggt problem, snarare än ett problem skapat av Europas läkemedelspriser.
Städa först framför egen dörr
Det är här jag som svensk skattebetalare blir tveksam. Jag har full förståelse för att innovation måste finansieras och att bördan rimligen bör delas mellan rika länder. Men jag är betydligt mindre intresserad av att betala mer för att finansiera amerikanska mellanhänder.
Poängen är inte att Europa ska vägra betala för innovation. Poängen är att USA inte kan kräva att andra tar ett större ansvar så länge man inte hanterat de verkliga kostnadsdrivarna på hemmaplan. Att rikta strålkastarljuset mot tyska läkemedelspriser, när problemet ligger i det egna maskineriet, är att peka åt fel håll.
Kim Liedholm
Redaktör
