Europa har fått sin varning men lyssnar någon?

Sexhundra miljarder dollar. Smaka på den siffran. Det är så mycket USA och Kina har dragit till sig i läkemedelsinvesteringar bara de senaste två åren. Bakom siffrorna döljer sig nya fabriker, bemannade forskningscenter och rullande kliniska prövningar. Delar av detta hade kunnat hamna i Europa. Det gjorde det inte.

Trenden är dyster. Europas andel av den globala läkemedelsforskningen har krympt från 43 procent 1990 till 31 procent i dag. Vår andel av kommersiella kliniska prövningar har halverats på ett decennium, ner till nio procent. Kina har redan passerat oss i prövningar, patent och utveckling av nya läkemedel. Priset betalas av patienterna. Fyra av tio nya godkända behandlingar når aldrig Europa. De som väl gör det dröjer i snitt närmare 600 dagar.

Läkemedel – utgift eller investering?

Ordförandena sätter fingret på en öm punkt. Europa har i decennier behandlat läkemedel som en kostnad att kapa, snarare än en investering för framtiden. Systemet är riggat för prissänkningar. Budgetar sätts, tak införs och förhandlingar drivs obönhörligt mot lägsta möjliga pris. Ingenstans värderas innovationen.

Brevet är givetvis en partsinlaga. Läkemedelsbolagen tjänar på högre priser, men riktningen går inte att blunda för.

USA har kastat handsken

Frågan om de europeiska priserna har legat och puttrat länge, men sattes på sin spets med Donald Trumps MFN-politik. När amerikanska läkemedelspriser ställs emot vad andra rika länder betalar är det rimligt att fundera på varför amerikanska patienter ska betala flera gånger mer och därmed ensamma finansiera den forskning vi alla drar nytta av.

USA tänker inte längre bära kostnaden ensam, men än så länge är Europas svar att tiga. Effekterna syns redan, där europeiska lanseringar skjuts på framtiden eller helt enkelt uteblir.

USA:s prisnivå är dock ingen förebild, för ett system där patienter ruineras av livsnödvändiga mediciner är ingenting att avundas. Men mellan det amerikanska haveriet och Europas nuvarande snålhet finns ett enormt spann och vi balanserar på fel ytterkant. Kapitalet går dit incitamenten pekar – och just nu pekar de bort från Europa.

Vad måste göras

Läkemedelsjättarna riktar klokt nog kraven åt två håll. EU kan snabba på kliniska prövningar, värna immateriella rättigheter och ge medlemsstaterna ekonomiskt manöverutrymme. Samtidigt ligger det främsta ansvaret på nationell nivå, där regeringen sätter landets läkemedelsbudget. Varje land har under lång tid tänkt kortsiktigt och pressat priserna. Resultatet har blivit en kontinent som ingen vill investera i.

De enskilda nationernas inställning till vad som är en rimlig kostnad för läkemedel som förbättrar och förlänger liv måste uppdateras. I slutändan  handlar det om prioriteringar.

Titta bara på försvarsindustrin, där Europa nu fullkomligt öser in pengar efter Rysslands invasion av Ukraina. I det fallet ansågs problemet uppenbart och akut, men vi behöver även kunna lösa problem med längre tidsfrist (och det behöver handla om viktigare saker än att sätta en remsa på skruvlocket på våra plastflaskor).

Fönstret är fortfarande öppet

Loppet är inte kört. Än. Europa stoltserar med världsledande universitet och briljant grundforskning och visst kan vi skjuta till mer pengar dit. Men det spelar ingen roll så länge slutmarknaden fortsätter vara oattraktiv. Det är helt enkelt dags att gå USA till mötes och höja våra priser. Och vi behöver göra det snart, för fönstret stängs snabbt. Dagens investeringar i USA och Kina avgör var morgondagens forskning sker.

Det är inte ofta ordföranden för nio big pharma går ihop och författar gemensamma brev på det här sättet. De har nu satt ned foten. Europas politiker kan välja att avfärda det som lobbyism, men då får de också förklara för nästa generation varför framtidens livsviktiga läkemedel inte är tillgängliga för dem.