Harvardekonomen Clayton Christensen varnade för att ny konkurrenslogik tar form innan den gamla blivit passé. Att just de beteenden som gjort bolag framgångsrika gör dem blinda för de förenklade, mer effektiva modellerna som så småningom ersätter dem. Det är precis vad som sker inom europeisk life science just nu. För Norden, som exporterar mer vetenskap än den egna marknaden kan absorbera, får det en särskilt stor betydelse.
Tidigare var den gamla logiken rationell. Europa finansierade grundforskningen, startups drev den tidiga utvecklingen och minskade risken i projekten, och sedan kommersialiserade amerikanska investerare i stor skala. Utvecklingskostnaderna återbetalades genom höga premiumpriser i USA, samtidigt som läkemedlen nådde europeiska sjukvårdssystem till priser som deras budgetar klarade av. I takt med att utvecklingskostnaderna passerade 2,5 miljarder dollar per godkänt läkemedel började logiken svikta. Europas värdebaserade prissättning gjorde det svårt att motivera lansering av innovativa produkter på de mindre EU-marknaderna – till exempel de nordiska.
En ”America first”-agenda har ökat trycket ytterligare genom tullar, most favoured nation-prissättning, nedskurna forskningsanslag och en omstöpning av den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA. Tillsammans har det gjort den amerikanska marknaden till en sluten borg, som låser in bolagen innanför sina murar. Idag riskerar de bolag som lanserar i Europa att deras europeiska priser används som ankare för att pressa ner de amerikanska priserna – tecken på förseningar och uteblivna lanseringar börjar redan synas – samtidigt som europeiska patienter riskerar att få vänta på de nya läkemedel deras egna forskare bidragit till.
Samma kommersiella tryck styr också var kliniska studier hamnar. När en europeisk lansering blivit en belastning har Kina vunnit mark genom snabbare och billigare studier. Europas andel av globala kliniska studier har fallit från en fjärdedel för tio år sedan till 12 procent 2023, medan Kinas andel under samma period har ökat från 8 till 30 procent. En kontinent som genomför färre studier förlorar också den data som driver AI och genomisk forskning framåt. Sammantaget pekar dessa förskjutningar på att dagens innovationsmodell håller på att gå i stå – inte bara för Europa.
När den europeiska debatten fokuserar på att öka tillgången till riskkapital missar den en viktig poäng: finansiering i sig räcker inte. Europa behöver tänka om kring sin innovationsmodell för att den ska gå ihop med hållbara offentliga budgetar.
Den nya logiken: AI-driven kostnadskollaps och adaptiv reglering
Att nio av tio läkemedelskandidater misslyckas och branschens höga utvecklingskostnader är inga naturlagar – de speglar snarare att man arbetar med otillräcklig information. Artificiell intelligens kan flagga molekyler som sannolikt kommer att misslyckas och förutsäga biverkningar redan innan syntes, vilket kan sänka de prekliniska kostnaderna med 30 till 70 procent. Insilico Medicine tog en fibrossubstans till kliniska studier på 18 månader, jämfört med branschens genomsnitt på fem till sex år. Den större vinsten ligger dock längre fram: merparten av kostnaderna finns i de kliniska faserna, där AI i allt högre grad formar studiedesign, dosering och patienturval.
Most favoured nation-prissättning har gjort europeiska lanseringar till en kommersiell belastning, vilket innebär att nordiska patienter riskerar att förlora tillgång till innovativa läkemedel. Kostnads-nyttokalkylen har således förändrats: att undanhålla innovation kan nu göra mer skada än det skulle göra att godkänna läkemedel tidigare med kontinuerlig säkerhetsuppföljning. Europa har redan verktygen på plats. Regelverket för särläkemedel har i decennier möjliggjort snabbare godkännanden av behandlingar mot sällsynta sjukdomar, samtidigt som säkerheten följs kontinuerligt. När tillgång riskerar att bli ett bredare problem kan samma princip utvidgas till vanligare sjukdomar. Det kan i sin tur skapa ett självförstärkande dataövertag. European Health Data Space har potential att generera evidens av en bredd och mångfald som varken det fragmenterade amerikanska systemet eller Kinas mer homogena befolkning enkelt kan matcha. Bättre data ger bättre modeller, ger bättre läkemedel, som i sin tur genererar rikare evidens. Europas försprång skulle på så sätt förstärka sig självt.
Tillsammans skulle dessa två hävstänger – AI-driven kostnadsreduktion och adaptiv reglering – kunna omvandla Europa från betatestare till en global hub. När utvecklingskostnaderna sjunker blir Europas värdebaserade prissättning en del av en mer hållbar global modell. Den modellen kan färdas i båda riktningarna: mot tillväxtmarknader med medelhöga inkomster och stramare budgetar, och tillbaka mot USA som också omprövar sin innovationsmodell.
Det nordiska vägvalet
En sådan modell bygger inte sig själv. För Norden handlar det om att vara med och forma den nya konkurrenslogiken. Investerare och entreprenörer bör definiera vad som krävs för att göra europeisk kommersialisering hållbar, bortom den orealistiska förhoppningen om kraftigt höjda priser, och bygga för global skalbarhet snarare än beroende av enskilda marknader – vilket kan verka rationellt tills politiken skiftar. Politiker och myndigheter bör driva på samordning på EU-nivå. Inget enskilt land kan på egen hand snabba på kliniska studier, driva fram adaptiv reglering eller harmonisering, men när Norden går samman lyssnar Bryssel. Det är avgörande att dessa insatser sker parallellt – investerare, grundare, politiker och myndigheter måste agera tillsammans.
Som Christensen varnade för tappar gamla modeller relevans snabbare än nya hinner skalas upp, och Europa befinner sig nu mellan en protektionistisk amerikansk borg och ett kinesiskt högeffektivt maskineri som expanderar utåt. Mycket står på spel för de nordiska länderna, som är stora vetenskapsexportörer med små hemmamarknader som storbolagen inom life science utan vidare kan välja bort. Konsekvenserna blir patienter som får vänta på läkemedel, en urholkad nordisk industri, och länder som står svagare rustade när nästa hälsokris slår till.
Det som skiljer denna framtidsvision från ett bättre alternativ är inte vetenskaplig kapacitet. Det är politisk vilja och kapitalmarknadernas och industrins förmåga till nytänkande. Det är detta som är the courage dividend: avkastningen från AI-driven kostnadskollaps och adaptiv reglering, realiserad genom Europas position som global lanseringsplattform. Frågan är om Norden kan hjälpa Europa att realisera den.
Gästkrönikör: Nina Rawal, Ph.D.
Grundare av Emerging Health Ventures, styrelseledamot och medlem i investeringskommittéer
Detta är en krönika. Åsikter och analys är skribentens egna och speglar inte nödvändigtvis BioStocks redaktionella linje.
